Några större jordägare i Olarsbodarna ville 1794 bli av med en del mindre delägare och lösa ut dem, men häradsrätten sade nej.
Enligt jordbalkens 10 kap 22 paragraf kunde nämligen en ägare ej berövas sin jord.
En överenskommelse vid Olarsbodarna 1837 antyder att Leksandsborna inte var helt främmande för myrslåtter:
Ingen får genom slåning avbärga något av våra betesmyrar och kärr under sommaren, förrän all boskap blivit dädan flyttad från fäbodstället.
Getbergs och Olarsbodarnas betesgång gav upphov till en hundraårig fejd.
Olof Persson i Västanvik och samtliga meddelägare i "Västanviks eller Olarsbo lötesmarker" klagade 1711 över att Getberg kom in på deras löt och krävde, och erhöll stadfästelse av en betesgräns, som uppgåtts samma år. Getberg följde inte överenskommelsen och fick 1719 böta härför.
Vid detta tillfälle framkom det, att 1711 års gräns dragits "efter berättelse av en trovärdig man
Per Persson på skog", som angivit en ännu äldre lötesgräns.
År 1766 klagade Olarsbodarna ånyo över intrång, varvid rätten resolverade, att "gode män skall gå upp rågången på nytt och utmärkas med rå och rör".
Tydligen hade betesgränsen en tid varit mindre nödvändig.
Den gräns som nu gicks upp och stadfästes 1768 bekräftades ånyo 1807.
Denna betesgräns hade alltså minst hundraårig hävd.
Skogs bland by invecklades i komplicerade betestvister med fäbodar i trakten.
År 1795 hölls en syn vars resultat blev ny betesgräns mellan "Skogs mellanby" (Skallskog ?) och Olarsbodarnas åtta delägare, flera med gårdsnamnet Olars.
Problemet var invecklat då gränsen Getberg-Olarsbodarna kom in i bilden:
dels var Olarsbo fäbodar-som enligt ett uppvisat domboksutdrag fanns 1613-yngre än Skog, dels var Getberg Skogs gamla fäbodställe.
På sovhällen vid Mårtglycksmyran lades ett stenröse med en stor platt visare om fem kvarters höjd (1 kvarter= 14,8 cm).
Vid Getbergs vägskillnad sattes ytterligare ett röse med visare.
När en delägare i Olarsbodarna överlåtit sin del till två släktingar, beslöt häradsrätten att dessa inte skulle få beta med sammanlagt fler kreatur än vad som tidigare skett.
Rätten tillsatte 1795 synemän att undersöka hur många kreatur fäbodstället kunde föda och hur många djur varje delägare skulle få ha där.
Från Olarsbodarna har endast kunnat inhämtas att några hushåll långt tillbaka haft hemfäbodar i Yxbodarna och Dammskog och att flyttningarna liknat dem i Draggåsen.
Fäbodstället var mycket förfallet då Gösta Berg besökte det 1926. Ett fähus var ganska välbevarat.
Berg inhämtade att varje gård hade sitt eget fähus medan en a' två eller t.o.m. flera vallkullor samsades om gemensam stuga.
Man buffrade dit vanligen något före midsommar
4 byar nyttjade Olarsbodarna.
14 nominati. (skattehemman)
6 stugor fanns.
1 stuga fanns 1970.
Äldsta belägg 1613 enligt ett dombrev (säkert från 1711).
Sista vistelseår 1906.
Källor:
Leksands fäbodar av Sigvard Montelius
Byar och fäbodar i Leksands kommun, Dalarnas museum
